Brecken
Wind Gust1 Saga (Ilvinds saga)
Original poems by Swedish Poet Gunnar Wennerberg
Translated by Jerome Berglund
id Enara, tidigt en vinterdag,
Bland drifvor och ijell der föddes jag.
Jag skulle bli stor;
Så spådde min mor,
Ty allt hvad man vill man så gerna tror.
Min far, Nare Nordan, var vindakung
Och bodde vid nordpolen, evigt ung;
Hafstormarnes gång
Fjellilarnes sång
Han lärde mig sjelf med buller och bång.
Min mor — hon är död — Zephyria Flägtr
Med Yestanvindarne räknade slägt.
Hon sang alltibland
Om främmande land
Och smekte min kind med sin varma hand.
Snart pröfvade jag mina vingars par
Och stormade kring båd’ nätter och da’r;
Ju mera det hven,
Dess klarare sken
Min panna, den tiden från fåror ren.
Så mins jag – det var en midsommarnatt,
Då solen alltjemt på himmelen satt
Och glömde gå ned
Och sin strålglans spred
På skyar och sjöar och berg och hed —
Att du, Sulitelma, så underlig
Hof upp ditt öga och log emot mig,
Du vänaste mö
Med barm utaf snö!
Då svor jag hos dig att lefva och dö.
Jag kyste din hjessa, jag smekte din fot:
Fast’ rodnande soldrott gnistrade hot,
Jag vingarne slog
Omkring dig och log,
När Allfaders bud honom nedåt drog.
Så gick det en tid; då kom bud från min far:
“Ung Ilvind skall fara, får ej bli qvar!” —
Då vardt jag så vred,
Vrok brakande ned
Hvad han hade skonat på fjell och på hed.
Och sunnanåt drog jag med bister min.
Der mötte mig Vestan, min morfars kusin,
Han sade: “Se så,
Var icke så rå!”
Och lärde mig sväfva och hoppa på tå.
Stormvingarne mina med föga fog
Han klipte och sade, att hälften var nog;
Och mera behag
Och nättare slag
Jag öfvade in, nu vingklipt och svag.
Så följdes vi åt till Italiens land.
Der söngo små vindar vid Arnos strand;
De lärde mig snart
Att glömma min art
Och sjunga som de, både mildt och klart.
Der dvaldes jag qvar under lek ett år,
Och tiden den gick som då lycka rå’r,
Till dess att min håg
Åt mitt hemland låg,
Och längtan mig dref öfver skog och våg.
Jag kom till mitt land och jag välkommen var,
Ty vårliga skänker jag med mig bar;
Och skogarnes sus
Och bäckarnes brus
Steg jublande mot mig ur glittrande grus.
Sist kom jag hit hem en midsommarnatt,
Då solen alltjemt på himmelen satt
Och glömde gå ned
Och sin strålglans spred
På skyar och sjöar och berg och hed.
“Se häx, Sulitelma, din forne vän!
Se ej så på solen! Känn mig igen!
Jag lydde min far
Och vida jag var;
Men nu är jag här och till brud dig ta’r!.”
Då qvad Sulitelma: “min forne vän
Bland tusen, som komma, jag känner igen;
Som storm var hans sång,
Yidtfamnande lång
Hans vinge och nordanifrån hans gång.”
Då fann jag, att vind, som tillbaka far,
Är icke densamme, som förr han var.
Med den, som har vändt,
Är föga bevändt;
Han käns ej af vännen, som förr honom känt.
t Enara2 early one winter’s day,
By snowdrifts, mountains born into the fray.
I would grow vast;
My mom forecast,
For things that one wants they will believe fast.
My father, Nare Nordan3, was king of wind Forever young, to North Pole he was pinned;
To trace the mighty typhoon’s route
Croon o’er mountains where lilies sprout
He taught me himself in his noisy shout.
My mother – she’s dead – Zephyria Flägtr4
Offspring of westerly winds would appear.
She sang all over fanned
‘Cross every foreign land
And would caress my cheek with her warm hand.
Soon pair of wings was given I tried out
And during both nights and days stormed about;
The more I took such leave,
Clearer my eyes perceived
Furrows time had wrought thoroughly, devout.
So I recall – was a midsummer night,
The sun across the sky was still in flight
Had forgot to go down
And its radiance spread round
Clouds and lakes and mountains and heaths light found –
Was there, Sulitelma5, you so strangely
Raised your eye and then did smile up at me,
Oh dearest damsel true
With snow on bosom strew!
‘Twas then I swore to live and die for you.
I kissed your head, your foot I did pet and
Though you blushed as sunshine’s hot rays threatened,
I wrapped my wings quite like a net
Around you, on my face smile whet
When the good Lord commanded him to set.
Time passed; then message came from far away
Dad said: “Young Ilvind6 must go, cannot stay!”
Then my wrath it became unchecked,
Went crashing down upon and wrecked
What on mountains and heaths he did protect.
And at night my sourness sent me drifting.
West Wind, gramp’s cousin, did then assist me.
Said: “Look, from dejection budge thee
Cease moping, don’t be so touchy!”
And to spring from toes and soar divulged me.
My storm-wings he took into his firm grip
Said half was enough and cut off the tips;
And more pleasurable streaks
Softer blowing from my cheeks
I practiced, being now wing-clipped and weak.
So we traveled together to the land of Italians7.
There on the shores of Arno8 encountered lilting light winds;
They soon taught me to surpass
I must forget my own class
And sing like they did, both mildly and clear as crystal glass.
Stayed there for a year frolicking in sun,
Time flying as it does when one has fun,
Until a hankering grave
Made me my homeland crave,
And longing drove me o’er forests and waves.
Came to my country and was welcomed warm,
For the gift of spring which I did perform;
And a rustle of the tree
Roar from the tributary
Joyous rose from glinting coasts to greet me.
At last I came home one midsummer night,
The sun across the sky was still in flight
Had forgot to go down
And its radiance spread round
Clouds and lakes and mountains and heaths light found.
“Observe, sorceress Sulitelma, it is your old friend!
Don’t look to the sun like that! Recognize me and attend!
Obeyed my pa, left your side
And how far away did glide;
But now I am here, intending to take you as my bride!.”
Then Sulitelma said: “Former friend that I prize
Who among a thousand, would easily recognize;
Like a storm is your song,
To get here traveled long
From a home to the north upon those great wings strong.”
Then I found that wind which returns where was of yore,
Father, is not the same wind it had been before.
But places passed back through
Are little changed in hue;
Can’t feel way did previously for friends you once knew.
1Anglicization of Ilvind, eponymous anthropomorphized protagonist of this epic chronicle.
2A lake in Northern Finland.
3This translates roughly to ‘the biting North wind’.
4A zephyr is a soft, gentle breeze – and also a fine cotton cloth.
5A snowy village in the municipality of Fauske in Norway, with many old mines in the vicinity from what was once the largest ore concern in the nation. Originally a settlement where the Sámi people bred reindeer.
6‘Wind Gust’ in Swedish.
7Elsewhere Wennerberg mentions composing another poem in this collection, Whistling wind, whilst visiting Rome.
8A river in the Tuscany region, after the Tiber the most important in central Italy.